SportAdmin använder Cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att klicka på Jag Godkänner tillåter du detta. Här kan du läsa mer om cookies och hur SportAdmin använder dem.
Telge SIBK
Innebandy

Förenings-lära och -demokrati. Det är inte ordföranden som bestämmer!
En på senare tid allt vanligare fråga är vilken roll en ordförande har i förening och förbund. Har ordföranden mer att säga till om än övriga i styrelsen? Kan ordföranden själv fatta beslut? Har ordföranden rätt att beordra vad andra styrelseledamöter ska göra? Är ordförandens roll speciell på något sätt – och i så fall var finns formellt stöd för att det ska vara så? 

En ideell förening - en idrottsförening (eller idrottsförbund) - bildas genom att några personer (minst tre) enas om att samverka för ett gemensamt ändamål, och härför antar stadgar och väljer en styrelse. Just stadgar och styrelse är de två ting som krävs för att föreningen ska få statusen av en rättskapabel juridisk person. 

Det finns ingen speciallag för ideella föreningar. Aktiebolagen och de övriga bolagsformerna finns reglerade i särskilda lagar såsom aktiebolagslagen och lagen om handelsbolag och enkla bolag. Ekonomiska föreningar regleras i lagen om ekonomiska föreningar och t.o.m. stiftelsen har numera (sedan 1996) fått en egen lag i stiftelselagen. Den ideella föreningen är fortfarande den enda samverkansformen av betydelse som inte finns reglerad i speciallag. Av praxis och doktrin vet vi dock att en ideell förening måste ha en styrelse (och antagna stadgar). Vid en jämförelse med aktiebolag och ekonomiska föreningar kan vi se att även för dessa samverkansformer föreskrivs i respektive lag att det måste finnas en styrelse. Men – måste det finnas en ordförande? 

Ibland talar vi inom idrotten om föreningsordförande och förbundsordförande. I Riksidrottsförbundet fanns tidigare en särskild förbundsordförande vid sidan om den valde styrelseordföranden. Något stöd för att man ska ha en ordförande både för förbundet/föreningen och för dess styrelse finns inte i formell mening. Det enda kravet är att det finns en styrelse som har fått medlemmarnas förtroende att företräda organisationen. Även om man teoretiskt skulle kunna vara utan ordförande, så är det vanligaste att man i ideella föreningar har en styrelseordförande. Frågan blir då - vem utser ordföranden? 

Något entydigt svar härpå är svårt att erhålla, men viss vägledning kan vi få från närliggande lagar på området. I lagen om ekonomiska föreningar anges att inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Styrelsen väljer ordförande om inte annat föreskrivs i stadgarna. Det normala i detta sammanhang är således att ordföranden väljs/utses av styrelsen på dess konstituerande sammanträde som följer efter styrelsevalet på årsmötet. Den slutsats som kan dras härav är följaktligen att medlemmarna själva får bestämma om ordföranden ska utses av styrelsen inom sig, eller om ordföranden ska väljas direkt på årsmötet. Den ordning man väljer måste anges i stadgarna. 

Sammanfattningsvis konstateras att det måste finnas en styrelse och att det normalt även finns en (styrelse)ordförande, som utses antingen direkt på årsmötet eller av styrelsen själv inom sig. Nu kommer vi till frågan vilken funktion en ordförande har. Inom all demokratisk föreningsverksamhet gäller majoritetsprincipen, det vill säga att den mening som fått flest antal röster blir den som får gälla. Härav följer som en självklarhet att en ordförande inte har mer att säga till om än vad övriga ledamöter i styrelsen har. Det är alltid styrelsen i majoritet som bestämmer. I en styrelse som består av ordföranden och sex ledamöter blir det därför alltid minst fyra ledamöters mening som blir avgörande. Ordförandens röst är i dessa fall inte mer värd än övriga styrelseledamöter, om vi bortser från att ordföranden normalt har utslagsröst vid lika röstetal. 

Lika röstetal i en styrelse som består av ordförande och ett jämt antal övriga ledamöter uppkommer endast om någon ledamot ej kan delta i beslutet. Skulle t.ex. ordförande och två ledamöter ha en mening och tre övriga ledamöter en annan, vinner den mening som ordföranden företräder. Utslagsrösten är sannolikt den enda ”fördel” som ordföranden har i förhållande till övriga styrelseledamöter. I de för förbundet/föreningen gällande stadgarna står ofta att ordföranden leder styrelsens arbete och att det är ordföranden som kallar till sammanträden. Det senare hindrar inte att majoriteten av styrelsens ledamöter också kan besluta om sammanträde. 

Om vi jämför styrelsen med t.ex ett fotbollslag, är ordförandens roll ”bara” en bland de elva i laget, men det som utmärker ordföranden är att han/hon är lagkapten. Som lagkapten ska ordföranden se till att laget fungerar. Genom god ledning under demokratiska former kan laget uppfylla det förtroende man fått av medlemmarna. Det går visserligen att väljas till ordförande, men man är ordförande i ordets bemärkelse först om man har de kunskaper och färdigheter som uppdraget för med sig. 

Senast uppdaterad: 2007-11-22
Barns idrottande och SIU modellen

Ett blogginlägg kring barns idrottande och svensk innebandys utvecklingsmodell. Publicerat på Innebandymagazinet 2013-11-03.  

Malin Andersson är ledare och tränare för Hässelbys yngsta flickor. Malin har själv spelat innebandy i klubbar som Djurgården, Råsunda och Umeå, varit tränare i Stockholms Stadslag och suttit i Stockholm Innebandyförbunds styrelse.

 

I detta blogginlägg reflekterar Malin över barns idrottande och Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU).

 

Jag mot dig. Vi mot er. Alla som på något sätt varit engagerad i idrotten vet tävlingens centrala betydelse för att hela tiden få prestationen att utvecklas – lite mer, lite längre, lite mer effektivt. Utan tävling skulle en stor del av idrottsrörelsen förlora sin charm, sitt DNA och det som gör oss så särdeles unika.

 

Det är söndag förmiddag och jag sitter och förbereder eftermiddagens matcher i Hässelbyhallen. Känslan är där, lite pirrigt och spänt – som det ska vara antar jag och så som det alltid varit för mig på matchdagar.

Den stora skillnaden för mig är att det denna eftermiddag inte handlar om min egen prestation. Utan möjligheter att ge mina knattar, tjejer födda 2006 och 2007, sin första innebandymatchupplevelse då vi i dag för första gången möter tjejer som ”inte är våra egna”.

 

Och jag märker hur svårt det är att nästla sig ur det inbyggda, det system som stora delar av idrotten bygger på. Dvs hur vi på bästa sätt ska göra för att vinna våra matcher. För det är väl fortfarande dom som vinner matchen som är bäst…? Det är ju just denna inställning som är så djupt rotad – i mig och alldeles säkert i dig också. Men visst måste man kunna vara bäst utan att fokusera på resultatet?

 

När jag för ett par år sedan hörde av mig till klubben (Hässelby SK Innebandy) för att kolla av deras intresse för att jag skulle starta innebandylek (eller snarare rörelselek) för knattar var det det där andra som fanns i mitt fokus.

 

Jag ville ge min egen dotter en positiv bild av idrott i allmänhet och innebandy i synnerhet och jag ska ärligt erkänna att jag tog befälet för att jag kanske inte litade på någon annan än mig själv.

 

När vi i allt tidigare åldrar startar med den organiserade idrotten är jag livrädd för det system jag ovan beskriver. Att barn allt för tidigt inrutas i struktur, nötande och utmaningar som är på tok för stora för deras små kostymer. Livrädd för att intresset för innebandy ska släckas allt för tidigt, på grund av att vuxna strukturer kopieras och läggs på barnidrotten. Lagidrotter, som innebandy, har ännu större utmaningar då kollektivet (för) ofta mäts, före individens egen prestation.

 

Hässelby SK Innebandy är en förening som nu på allvar gör ett försök att implementera Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU).

Ett fantastiskt initiativ som jag personligen tror är det bästa framgångsrecept man kan använda. Att utgå ifrån varje individs mognadsnivå för att skapa bästa möjlighet till ett livslångt intresse för idrott och innebandy.

 

Att fokusera på individen i kollektivet kommer ge de resultatmässiga framgångar föreningen önskar, men det kommer också att ge allt fler välutbildade och motiverade spelare vilket i sig måste borga för en ökad kvalitet på svensk innebandy. På alla nivåer.

 

Det är dock en ledarskapsmässig utmaning att ta sig igenom. För hur berömmer vi och uppmärksammar vi idag ledare och tränares prestationer?

 

Tyvärr allt för ofta genom vinst eller förlust i matcher. Hur ser strukturen ut för att ge barn möjlighet att leka innebandy i tävlingssammanhang? När ska barn ens börja tävla i organiserad form? Och vad har förbund och förening då för ansvar att faktiskt slå fast vad som ska och inte ska gälla, i vår sport? Strukturer styr.

 

I vårt ledarteam har vi bestämt oss för ett antal ledstjärnor utifrån vilka vi också väljer att utvärdera vår insats.

 

-  Barnen ska vara trygga. För oss innebär det att du som förälder alltid får vara kvar på träningen om barnet behöver (eller om föräldern tycker det är kul att titta på). Dock, det är vi ledare som leder träningen.

-  Barnen ska ha roligt. Då tar man till sig träningen på bästa sätt OCH man kommer oftast tillbaka.

-  Barnen ska få en allsidig träning. Vi kör ofta minst halva träningen med andra inslag än innebandy.

-  Barnen ska få tillgång till en lekfull miljö. Och just leken är ett fantastiskt verktyg. För att skapa trygghet, glädje och för att för en stund glömma att vi faktiskt tränar för att bli bättre.

-  Barnen ska få möjlighet att lära sig grunderna i innebandy i lugn takt. Våra spelare ska vara aktiva hela livet (målbild) och vi behöver inte ha bråttom. Varierad träning utifrån grunderna räcker långt.

-  Barnen ska få möjlighet att vara delaktiga, att påverka träningens innehåll och att träna på att leda varandra.

-  Barnen ska få tillgång till glada, lekfulla och samspelta tränare.

Förstår mig nu rätt. Jag menar inte att det här är lätt. Jag menar att det är en utmaning och att du och jag som barntränare har ett otroligt stort ansvar att vara genomtänkta i det vi gör. Att höja blicken och förlänga perspektivet från den här matchen, den här träningen, den här säsongen till många år framåt. Och det gäller att brottas med sin egen invanda bild av hur en träning ska se ut, vad som är värt något i en match och när jag väljer att ge mig själv och andra en klapp på axeln.

 

Detta har varit mina första år som barntränare. Mitt tävlings- och prestationsfokus har lite grann stått i vägen förut. Men vilken upplevelse jag har  fått. Sådan glädje och sådan explosionsartad utveckling som kan ske hos unga individer är en fröjd att få bidra till.

 

Jag tror i ärlighetens namn att jag aldrig kommer vilja lämna SIU modellens gröna nivå. Där sår vi frön som behöver omvårdnad och kärlek så att andra tränare på kommande nivåer får välutvecklade välskötta blommor att fortsätta bry sig om, för att någon i slutändan ska få skörda de vackraste buketterna. Och då kommer jag vara stolt över att ha fått vara en viktig del i den processen. Det står helt klart.

 

Avslutningsvis. Jag fick en fråga från en förälder en gång. Den klassiska – har ni bara lekt idag? Bara lekt? Nä, vi har tränat på kreativitet, kroppsuppfattning, rumsuppfattning, konfliktlösning, samarbete, trygghet, fantasi, regler och normer, att hantera besvikelser och några andra grejer.

 

Malin Andersson, tränare för Hässelby Innebandy flickor 06/07

Ledarstilen som får ungdomar att växa!
POSITIVT TRÄNARSKAP / TRÄNING & TÄVLING
Ledarstilen som får ungdomar att växa
16 JAN 2019
 
TEXT: CHRISTIAN CARLSSON OCH JOHAN LUNDBERG

Vad är viktigt att tänka på som tränare och ledare inom barn- och ungdomsidrott? Hur ska man agera och vad bör känneteckna ledarstilen? Den kanadensiske idrottsprofessorn Jean Côté menar att det finns en ledarskapsfilosofi som faktiskt är speciellt lämpad för barn- och ungdomsidrott.Barn- och ungdomsidrott kan ha flera mål och olika betydelse för olika personer och föreningar. Men för många handlar det om att skapa en verksamhet där utövarna stannar kvar länge, och där barn och ungdomar har roligt och både kan utveckla sina idrottsliga färdigheter så väl som sociala förmågor och karaktär.


För att dessa värden ska kunna uppnås är ledarskapet hos ledare och tränare mycket viktigt. Jean Côté, professor and forskare inom coaching och barn- och ungdomsidrott, vid Queen’s University, Kanada, menar att Transformational leadership är en ledarskapsfilosofi särskilt lämpad för barn- och ungdomsidrott.


Vi träffade honom i samband med att han föreläste på konferensen Idrottsforskning 2018 och bad honom berätta om grunderna i Tranformational leadership och hur filosofin kan översättas till en praktisk idrottskontext.

Jean Coté föreläser på konferensen Idrottsforskning 2018.

Emotionellt involverad

En grundpelare inom Transformational leadership, berättar Jean Côté, är att först och främst se den man leder – i detta fall idrottsutövaren – som en människa. Ett citat från Theodore Roosevelt fångar dess anda i en mening: ”Nobody cares how much you know until they know how much you care”.

TRANSFORMATIONAL LEADERSHIP


Det var sociologiprofessorn James Downton som 1973 först myntade begreppet Transformational leadership. En ledarskapsstil som kan ses som en reaktion på det traditionella Transactional leadership där de anställdas motivation mer hämtas ur modellen ”Straff eller belöning”.

I delar av affärsvärlden väcktes en nyfikenhet på filosofin där en grundtanke var att ge personal större manöverutrymme så att de kunde bli mer kreativa och självständiga istället för detaljstyrda.

Transformational leadership, eller transformativt ledarskap, utvecklades vidare av ledarskapsexperten James MacGregor Burns. Enligt Burns kan det transformativa ledarskapet ses när ledare och anhängare lyfter varandra till en högre nivå av moral och motivation.

Teorin bygger på att en ledare arbetar med grupper för att identifiera nödvändiga förändringar, därefter skapa en vision för att styra förändringarna genom att inspirera gruppen, samt slutligen genomför förändringarna tillsammans med gruppens medlemmar.

Transformativt ledarskap tjänar till att förbättra en organisations motivation, moral och arbetsprestation och få medlemmarna att arbeta för organisationens bästa.


EXPANDERA

– För att behålla ungdomar länge inom idrotten så behöver idrottsledare vara mer emotionellt involverade, visa att de bryr sig. Det tror jag är en nyckelfaktor. Coaching handlar om så mycket mer än bara ett utbyte av information mellan tränaren och utövaren, säger Jean Côté.

Jean Côté förklarar vidare att Transformational leadership kan brytas ned i fyra områden, som tillsammans skapar ett transformativt ledarskap. De fyra områdena – på engelska startar alla med bokstaven “i” – är Individual concideration, Intellectual stimulation, Idealised influence och Inspirational motivation.


Här berättar han hur man bäst kan förstå de fyra olika områdena.


1. Bry dig om hela människan

– Individual concideration
 innebär att du som ledare
 bryr dig om hela människan.
 Coaching där idrottaren står i
 centrum är bra på många sätt – men då handlar allt fortfarande
 om idrottsutövaren. Här talar vi istället om ett individcentrerat ledarskap där man som tränare också bryr sig om andra saker i de aktivas liv som till exempel skola och vänner. Men det måste vara genuint, inte bara ”och hur var det i skolan i dag då?”. Så det är inte alltid så lätt och det tar tid. 

Det han talar om är alltså tränare som även har ett inflytande på idrottaren som person. Många gånger, betonar han, är det just den egenskapen hos idrottsledare som får unga människor att vilja fortsätta med en idrott, snarare än hur bra de är som instruktörer.

– En del tränare säger: ”Jag har inte den förmågan. Jag är inte så bra på ‘soft skills’”. Men det är faktiskt något som går att lära sig. Det är absolut så att vissa har det mer naturligt och i grunden är mer orienterade mot andra människor. Men det är fortfarande något du kan lära dig.


2. Ge intellektuell stimulans

Intellectual stimulation går som namnet antyder ut på att stimulera utövaren till att själv kunna hitta lösningar på olika problem. Något som till exempel kan uppnås genom att tränaren ställer olika frågor till idrottaren snarare än att hela tiden själv presentera ”de rätta svaren”.

En tränare ska, menar Jean Côté, försöka skapa en miljö där det är naturligt att man som idrottare ställer frågor. Tränarens roll blir då mer att fungera som ett stöd i den processen och att komma med reflektioner.


TRANSFORMATIVT TRÄNARSKAP I PRAKTIKEN – 11 EXEMPEL
  1. Diskutera och utforma sociala värderingar och beteenden
  2. Visa sårbarhet och ödmjukhet
  3. Diskutera mål och förväntningar
  4. Uttryck förtroende för idrottarens förmåga
  5. Genomför en kollektiv vision
  6. Ge meningsfulla och utmanande uppgifter
  7. Locka idrottaren att delta i processen
  8. Dela beslutsfattande och ledarskapsansvar
  9. Lägg tonvikt på inlärningsprocessen
  10. Visa intresse för idrottarens känslor och perspektiv
  11. Uppmuntra idrottarens prestationer och bidrag

Källa: Jean Côté, Queen’s University.

Lyssna på en längre intervju med Jean Coté om “Transformational coaching – sport as a vehicle for positive youth development” i podden Wag the Dog – avsnitt 12. 

 

EXPANDERA

– Det kan även innefatta att inkludera de aktiva i att sätta upp kollektiva regler och att de medverkar i att skapa en lagkultur. Man kan också ställa frågan: ”Vad vill vi uppnå som lag?”. Att vara en del av något större än en själv kan vara väldigt motiverande. Men inom ungdomsidrotten är det viktigt att ge ansvar som är relaterat till barnen eller ungdomarnas ålder.

Att ibland låta ungdomarna själva få leda en övning kan vara ytterligare ett sätt att skapa en intellektuell stimulans – liksom att betona inlärningsprocessen mer än själva utfallet av övningen. Jean Côté och drar en liknelse hämtat från hans egen familj.

– Det är naturligtvis lättare att som vuxen själv laga pannkakor åt barnen. Men min dotter ville laga sina egna redan då hon var fem år. Och då blev det förstås ägg, socker och mjöl över hela köket… Men lita på att dom pannkakorna smakade bättre för henne och i dag vet hon hur man gör. Det är likadant i idrottssammanhang, om man involverar yngre människor finns en risk att det blir lite rörigt och du vet kanske inte alltid som ledare vad du ska svara på alla frågor. Men, det är lärorikt.


3. Var en positiv förebild

Begreppet Idealised influence innebär att tränaren blir en positiv förebild i den unge idrottarens liv. Vilket bland annat handlar om att leva som man lär. En tränare kan inte säga till sina adepter att de ska respektera domaren om han eller hon sedan står och vrålar ut sin ilska på linjen mot olika domslut. Barn genomskådar sådant, konstaterar Jean Côté.

– Ett sätt att bli en sådan positiv förebild är att man själv som tränare erkänner egna misstag. Kanske kan man till exempel säga att den här övningen fungerade mindre bra eftersom jag inte tänkt igenom den tillräckligt. På så sätt skapas en förlåtande kultur och ett klimat där det är okej att göra misstag.


4. Visa att du tror på gruppen

Det sista av de fyra engelska orden på “i” – Inspirational motivation – utgör ytterligare en viktig punkt i strävan efter att få fler unga att stanna längre inom idrotten och att även få en positiv utvecklingskurva. Ytterst, menar Jean Côté, handlar det här om att visa att man tror på individerna i gruppen. Exempelvis kan detta ske genom att berömma var och en för olika detaljer under träningen.

– Men då är det viktigt att berömmet verkligen är uppriktigt menat och detaljerat, inte bara ”bra jobbat” så där i största allmänhet. Säger man istället: ”Perfekt, där hade du exakt rätt avstånd till bollen” så upplevs berömmet sannolikt som mer äkta. Andra saker som är viktiga för att skapa inspiration och motivation är att sätta upp realistiska mål och att ibland låta ungdomarna komma med inspel till träningspasset.

Artikeln är en omarbetad version av en text från tidskriften Idrott & kunskap, nummer 6 2018.

16 JAN 2019
 
TEXT: CHRISTIAN CARLSSON OCH JOHAN LUNDBERG

Tänkvärt.....! Vilken ledare är du?
Se och möt varje barn

”I den stund man tar steget ut i livet,
är man bara ett tillgivet djur.”/Björn Afzelius (Ikaros)


Feedback till tränaren, tjugo år senare.


Människa 1

Tillslut gjorde jag inte mitt bästa. Varför skulle jag?


Jag tror inte ens du visste vad jag hette. Jag blev vald sist när det var match men först när det var dags att plocka undan. Jag tillhörde en liten grupp i gruppen som inte riktigt räknades. Och jag förstod aldrig varför. Du såg heller inte hur de andra barnen betedde sig mot oss, eller gjorde du det?


Min nyfikenhet svalnade. Jag kände ingen glädje när vi vann och brydde mig inte om vi förlorade. Bänken blev min plats. Även när du sa att jag skulle spela (eftersom du kände dig tvungen att ge alla barn lite speltid för den goda sakens skull) hade jag ingen lust längre. Jag skyllde på ont i knät. Ont i huvudet. Illamående. Trötthet. Farmors sjuka katt.


En gång skyllde jag på mensvärk. Men du bara vände dig till nästa kille i laget, utan att reagera på vad jag sagt. Så mycket lyssnade du, alltså. Så mycket brydde du dig. För inte var du väl så korkad att du trodde att en pojke kunde ha mensvärk?

Idag mår jag bra, jag slutade i tid. Jag förstår att du bara var en tränare på jakt efter segrar. Jag var ett barn. Jag sa inte ifrån. Vad skulle jag säga? Du verkade ju mest besvärad över att jag var där, och än mer över att behöva lyssna på mig. Jag slutade istället. Och blev lycklig.


Idag är jag mest besvärad över hur jag ska göra med min egen son. Ska han få börja med idrott? Han vill det, men jag är osäker. Tänk om det fortfarande ser likadant ut.

 

Människa 2

Jag gjorde alltid mitt bästa. Varför inte?


Jag kände mig lyckligt lottad. Jag fick spela alla matcher. Jag fick ofta utmärkelser och priser för mina prestationer inom idrotten och svävade liksom på moln. Min värsta mardröm var att bli en av de där som knappt fick vara med. Jag var så rädd för att tappa min plats som favorit att jag ibland kunde vara elak och reta de andra. Inte för att jag tyckte illa om dem, utan för att tydligt visa att vi inte hörde ihop med varandra, trots att vi var i samma lag. De kämpade ju inte som jag gjorde. Och jag ville visa dig att jag var ambitiös.


Visst skämdes jag emellanåt och hade skuldkänslor. Men jag kvävde allt det jobbiga inom mig så länge jag fick uppmärksamhet från dig. Mitt enda problem var egentligen att så många slutade i vårt lag. Till slut var vi så få barn kvar att laget fick lägga ner. 
Idag när jag ser tillbaka på den tiden önskar jag att vissa saker skulle ha varit annorlunda. Tänk om du hade sett till att alla fick vara med, då kanske inte så många hade slutat, någon av oss kanske kunde ha blivit något.


Idag undrar jag mest hur jag ska göra med min egen son, nu när han vill börja med idrott. Tänk om det ser likadant ut som då. Risken finns ju att han blir en av de där utstötta. Eller ännu värre, att han har talang och blir elak mot de andra, precis som jag blev.


Reflektion:

Hur du är som ledare får konsekvenser. På ett eller annat sätt. Konsekvenserna är inte givna på förhand eftersom alla barn är olika. Men sannolikheten för negativa konsekvenser ökar definitivt när du ägnar dig favorisering och jagar kortsiktiga resultat. Du vill säkert väl, det är därför det är så viktigt att du tänker till. Exemplen ovan är fiktiva, eller rättare förenklingar av berättelser jag hört. Men oftast är inte verkligheten så svart eller vit. Syftet är att ge alla oss vuxna inom idrotten en uppmaning:


Se och möta varje barn! 

Love, Sörmlandsidrotten

Mann: Eldsjälar börjar bli allt svårare att hitta!
Krönikör Anna-Lena Mann sätter fingret på ett tänkvärt och viktigt område!
Publicerad i GT 19 mar 2014 kl 10.26


07.20. Siffrorna på klockan lyser ilsket röda och larmet ringer för andra gången. Det är söndag, jag har ledig helg och det är fotbollscup med sonen som står på schemat för dagen.

När vi kommer till idrottshallen möts vi av tränare och ledare som varit på plats ett tag. Inne i det linimentdoftande omklädningsrummet tar de emot alla killarna, hälsar på dem, peppar dem och alla får varsitt nytvättat matchställ. Det skojas och relateras till killarnas fotbollshjältar och förebilder i form av Zlatan, Messi och Neymar.


Alla är med, alla ska känna lagtillhörighet. Jag lämnar omklädningsrummet och går ut sätter mig på ännu en hård träbänk i ännu en sporthall. Jag sätter mig och skäms.


Hur kan jag som förälder ens fundera över att gnälla över en förlorad sovmorgon när det finns människor som lägger ned så otroligt mycket tid, engagemang och kraft på att ta hand om, träna och se till att just mitt barn får utöva en idrott eller aktivitet som han eller hon älskar.

Som helt ideellt lägger ner sin själ i ett ledarskap, och i bästa fall får en blomsterkvast som tack vid varje årsmöte. Som kanske lämnar egen familj hemma och inte bara går upp en enda ledig söndagsmorgon, utan kanske varje helg, varje vecka, året runt. Som lägger flera kvällar i veckan efter sitt ordinarie arbete för att sköta träningar. I ur och skur.

 

Först på plats och sist därifrån. Som planerar övningar, kallar till föräldramöten och anmäler till matcher och tävlingar. Som knyter skor och torkar tårar. Som förklarar och visar. Som uppfostrar och leder.

Som får ta samtal ifrån arga föräldrar om varför just deras barn inte fick mera speltid senaste matchen. Som blir kritiserade över att de är för mjuka, för hårda, för slappa eller har fel träningsmetoder. Som ibland blir ifrågasatta och utskällda.

Som aldrig ger upp.

Vid flera av de föräldramöten jag varit på i olika föreningar och klubbar har det funnits många som har åsikter men när det kommer till bitar om att hjälpa till med diverse göromål sitter vi oftast med blicken åt ett annat håll och hoppas att "någon annan" tar det.

Jag minns själv de ledare och tränare jag haft under åren och vad de betytt för mig. Jag hade inte varit den jag är idag utan er. All den tid ni gett, vilja, envishet, kunskap, kamratskap och styrka. Hur ni har delat glädje och sorg, vunnit och förlorat. Kämpat, stöttat och peppat. Alltid funnits där. Ställt krav. I några fall fått klubbkamrater att ta vägval i livet genom att välja bort kriminalitet och droger.

 

Dessa ledare, tränare och frivilliga eldsjälar börjar bli allt svårare att hitta. Tiden, kraften och orken som många tar för givet finns kanske plötsligt inte längre där.

Då står vi där och undrar vad som hände. Vart tog den där "annan" vägen?

Så till alla, mina egna gamla, mina barns, och alla ni andra fantastiska tränare och ledare där ute i vårt land: Tack för att ni orkar. Tack för att ni finns. För mig är ni allihop riktiga vardagshjältar!

Hur är det att vara mamma i kombination med spel på elitnivå?

Kopierat från Innebandymagazinet 26 mars 2018



Hur är det egentligen att vara mamma och spela innebandy på elit nivå? Hur får man ihop vardagspusslet, hur länge kan man spela när man är gravid och hur lång tid tar det att komma tillbaka igen. Innebandymagazinet har pratat med några spelare som delar med sig av sina erfarenheter. 

Sara Anteryd är nog den spelaren som gjort flest poäng i den näst högsta ligan i Sverige. Hon har vunnit poängligan varje hel säsong hon spelat där. Men innan hon födde barn och valde att varva ner i näst högsta ligan spelade hon flera säsonger i SSL där hon också vunnit poängligan samt även flera landskamper. Gustav 6 år och OIle 3 år är flitiga besökare i Sparbankshallen i Tidaholm. 
- Det kräver sin planering om jag säger så. Att jobba heltid, spela innebandy på elitnivå samt att få familjelivet att gå ihop är inte alltid helt enkelt. Men vi har god uppbackning av mor- och farföräldrar och syskon. Man uppskattar att få åka iväg och träna nu på ett annat sätt än tidigare. Det är i stort sett det enda man gör i vardagen som är helt för ens egen skull. 



Hur långt in i graviditeten spelade du innebandy?
- När jag var gravid med Gustav mådde jag väldigt dålig, försökte hålla i och spela men det funkade inte riktigt så bra som jag ville. Var med ett par månader in i graviditeten. 

- Olle är född 4 januari, så när jag kvalade med JIK i april kan jag ha varit gravid. Lite oklart. Men i övrigt spelade jag ingenting när vi väntade honom, det passa sig sämre i tiden. Dålig planering där. 

Hur lång tid efter graviditeten var du tillbaka på planen?
- Gustav är född i mitten av maj 2012, och jag var ute och sprang första gången på midsommarafton. Spelade hela säsongen 12/13. 
Olle är född 4 januari 2015 och jag kom igång efter 4 veckor med spel i U-laget. Var sedan med och spelade SSL-kvalet med Fröjered i slutet av mars. 

Hur jobbigt var det att komma iform igen och har din spelstil ändrats något?
- Ska jag vara helt ärlig kom jag nog aldrig riktigt i form efter Gustav. Han sov riktigt illa väldigt länge, så jag var ett vrak. Hade inte ork till mycket annat att ta hand om honom och träna de gemensamma passen med laget, så tränade inget extra och åt inte så jättenyttigt. Saknade helt enkelt motivationen till att kämpa med vikt och fysik just då. 

- Efter Olle var det helt annorlunda. Han sov bra direkt och var väldigt nöjd med livet. Så när han var bebis kände jag mig pigg och riktigt taggad på att komma i form. Då går det rätt enkelt - när viljan och orken finns där. Spelstilen är väl i stort sett som den alltid varit. Skillnaden är att jag är forward nu, så har kommit ett kliv högre upp i banan. 

Var det lättare eller svårare att komma tillbaka efter andra graviditeten? 
- För mig var det en väldig skillnad. Gustavs förlossning var ganska jobbig och tog 27 timmar, så kroppen behövde lite längre tid efteråt att återhämta sig. Sen blev han väldigt sjuk efter en vecka (hjärnhinneinflammation), det var ju såklart väldigt jobbigt mentalt efteråt. Allt är så nytt med första barnet - man kan verkligen inte föreställa sig hur livet kommer att ändra sig. Lägg därtill att han sov som en kratta och ville bara vara i famnen. Han började skrika så fort man la ner honom. 

- Olles förlossning däremot tog 5 timmar, han sov hela nätter nästan direkt och vad nöjd mest hela tiden. Då är det klart att förutsättningarna för att komma tillbaka snabbare är klart bättre. 

Hur gör du för att kombinera vardagslivet och innebandykarriären?
- Pusslar. Allt är ett pussel. När spelschemat kommer sätter jag och min sambo oss ner och fyller i en almanacka med alla datum jag har matcher och de datum han har tävlingar (han spelar badminton). Det blir ju en del krockar under en säsong, så vi bokar upp all barnvakt och övernattningar hos mormor och morfar (som bor i samma stad som oss), och vilka helger de får åka till farmor eller faster i Tranås redan i augusti typ. Sen för att krångla till det lite extra jobbar min sambo skift. Så varannan vecka klarar vi oss utan barnvakt. Men varannan vecka blir det tuffare. Så varannan måndag får jag träna själv utan laget. Varannan tisdag får barnen sova hos mormor och morfar (eftersom vi tränar till kl 22 kan de inte följa med på träningen). Varannan torsdag får mormor och morfar hämta på dagis, ta med dem på deras handbollsträning och ge med mat lagom tills jag kommer hem från jobbet kl 19. Min träning börjar kl 19, så jag hinner bara byta kläder och hämta med mig barnen till träningen. Kommer med andra ord alltid några minuter sent. Tur vi bara har 300 meter till hallen! Gustav är med alla matcher - hemma som borta. 

Vad är det svåraste med att vara mamma och spela på elitnivå?
- Utan familj som ställt upp hade det aldrig funkat för oss. Så enkelt är det. Sen är det väl det där dåliga samvete. Man får tacka nej till en del andra saker för att helgerna är upptagna. Många säger saker i stil med ”förstår inte hur du kan välja bort familjen för idrotten” eller ”är det inte bättre att ta hand om barnen istället”. Men jag köper inte det. Vi är en aktiv familj. Vi mår bra av det. Barnen är med varje torsdagsträning, alla hemmamatcher samt att ett av barnen (oftast Gustav) är med på bortamatcher. De älskar det. De ser ju alla i laget som deras kompisar. Vi pratar jättemycket om mina lagkompisar hemma. Några har hämtat dem på dagis någon gång. De kommer och hälsar på oss på fritiden. Alla är fantastiska mot barnen - guld värda. Det kan väl knappast skada dem. Jag gjorde illa knät för någon helg sedan. När jag kom hem på kvällen sa min sambo ”jaha, blir det inget mer spel för dig i år nu då?

Gustav tittar på mig, ska du sluta med innebandyn mamma?
- Det vet jag inte. Någon gång måste jag ju sluta
- Men i vilket lag ska du spela om du slutar i Fröjered?
- Då slutar jag helt i sådana fall, då spelar jag ingenstans

Gustav spärrade ögonen i mig och sa: 
- Ibland blir jag så besviken på dig, så stängde han in sig på sitt rum. Så han verkar väl inte allt för missnöjd ändå. Så länge man själv känner att det funkar och att familjen mår bra av det är det bara nyttigt tänker jag. Barnen blir sociala och förstår lättare hur man beter sig i en grupp. 

Några tips till andra som funderar på att skaffa barn och vill fortsätta spela på elitnivå?
- Jag är inget expert på området, vet bara vad som passar för mig och min familj. Men a och o är nog ändå planering. Sedan får man ju inse att man får säga nej till en hel del andra saker, men det får man ju göra även om man inte har barn - ta ställning till om man tycker det är värt det eller inte.

//Christian Svensson





Mari Aanerud berättar om hur det är att vara mamma och spela innebandy på elitnivå. 



Hur är det egentligen att vara mamma och spela innebandy på elit nivå? Hur får man ihop vardagspusslet, hur länge kan man spela när man är gravid och hur lång tid tar det att komma tillbaka igen. Innebandymagazinet har pratat med några spelare som delar med sig av sina erfarenheter. 

Mari Aanerud har spelat många säsonger på näst högsta nivån men hon har även spelat med Djurgården i SSL och vunnit Champions Cup. Den här säsongen gjorde hon comeback i allsvenskan och Älvsjö efter att hon precis fött en liten tjej som heter Leoni som nu är nio månader gammal. 
- Det kan vara ganska krävande men samtidigt är det ändå skönt att komma iväg och få min egentid.

Hur långt in i graviditeten spelade du innebandy?
- Jag spelade tills jag var i vecka 14 tror jag, slutade ganska tidigt för att det kändes konstigt när jag gick ut med att jag var gravid så skulle jag möta kompisar till mig som visste om det. Så skulle dem inte våga gå in hårt med kroppen och så vidare. 

Hur lång tid efter graviditeten var du tillbaka på planen?
- Leoni kom en väldigt bra tid på året, hon kom i Juni vilket gjorde att jag kunde börja träna 8 veckor efter och komma igång lagom till första seriematchen.

Hur jobbigt var det att komma i form igen och har din spelstil ändrats något?
- Det var lite jobbigt att komma igång efter graviditeten, tog riktigt lång tid innan jag kände att jag hade kommit tillbaka till det normala. Min spelstil har aldrig varit det fysiska eller den som springer mest så den förblev densamma efter graviditeten. 

Hur gör du för att kombinera vardagslivet och innebandykarriären?
- Det är krävande att få ihop vardagen. Min pojkvän spelar också innebandy på en högre nivå och vi har krigat för att få ihop det med mycket hjälp från familj och vänner.

Vad är det svåraste med att vara mamma och spela på elitnivå?

- Det är att man inte alltid har bra dagar och nätter. Så det kan påverka mycket när man inte sovit på en hel natt och sedan ska du spela match och prestera lika bra som vanligt. 

Några tips till andra som funderar på att skaffa barn och vill fortsätta spela på elitnivå?
- Gör det, bästa som finns och man behöver inte sluta för att man skaffar barn. Ta hjälp av familj och vänner.


//Christian Svensson


Flera borde fortsätta spela                

  att de fått  barn                                                  

Guldmedaljören Frida Eriksson var tillbaka i Dalen och SSL inför denna säsong efter att ha varit hemma och fött barn. Hon uppmanar nu andra tjejer att fortsätta i hennes fotspår med att kombinera det bästa av två världar. 
Hur är det egentligen att vara mamma och spela innebandy på elit nivå? Hur får man ihop vardagspusslet, hur länge kan man spela när man är gravid och hur lång tid tar det att komma tillbaka igen. Innebandymagazinet har pratat med några spelare som delar med sig av sina erfarenheter. 
Frida Eriksson har en lång och gedigen SSL-karriär bakom sig i IKSU och Dalen. Under sina fyra säsonger i IKSU tog hon tre silver och ett Guld. Säsongen 15/16 spelade hon ingenting för då födde hon lilla Måns som nu hunnit bli två år. Säsongen efter gjorde hon comeback i allsvenskan med Team Thorengruppen och inför årets säsong var hon tillbaka i SSL med Dalen.
- Det är förstås jättekul! Jag uppskattar verkligen att få komma iväg och träna på kvällarna. Samtidigt är det lättare att släppa en förlust när jag kommer hem till Måns.

Hur långt in i graviditeten spelade du innebandy?
- Jag spelade ingenting då Måns föddes i december 2015, så jag lade klubban på hyllan under den säsongen 15/16 när jag var gravid och han var nyfödd. 

Hur lång tid efter graviditeten var du tillbaka på planen?
7-8 månader senare, i augusti 2016.

Hur jobbigt var det att komma i form igen och har din spelstil ändrats något?
- Det gick ganska bra tycker jag. I början hade jag lite problem med fötterna som varit utan alla vändningar och start och stopp ett tag. Men det gick över ganska snabbt. Tror inte min spelstil har ändrats något alls faktiskt. 

Hur gör du för att kombinera vardagslivet och innebandykarriären?
- Det handlar mycket om planering. Jag jobbar som frisör, men har valt att gå ner lite i tid för att ha mer tid till innebandyn och Måns. Det som krånglar till det lite mer är också att min sambo är tränare i herrlaget, så han är borta en del också. Mina föräldrar ställer ofta upp som barnvakter som tur är. Annars hade det varit väldigt svårt, framförallt när vi har bortamatcher samtidigt. 

Vad är det svåraste med att vara mamma och spela på elitnivå?
- Det svåraste jämfört med innan vi fick barn är att vi är beroende av hjälp av våra föräldrar för barnvakt på framförallt matcherna. Men det blir också lättare och lättare att ha med Måns till hallen. Det svåraste nu på slutet har faktiskt varit att få med honom hem. Jag tycker absolut att fler tjejer borde fortsätta spela efter de blivit mammor. 

Några tips till andra som funderar på att skaffa barn och vill fortsätta spela på elitnivå? 
- Fortsätt spela! Det bästa av två världar, även om det blir lite mindre sömn kanske, men man klarar sig. Det mesta handlar ju om planering.

//Christian Svensson

Förbundskaptenen föreläste i Vimmerby: ”Jag gillar inte talanger”

Från Dagens Vimmerby, 15 februari 2017 19.00


Under tisdagskvällen föreläste svenska herrlandslagets förbundskapten Jan-Erik Vaara i Vimmerby. Han lade mycket vikt på barn- och ungdomsidrott och på det så kallade talangbegreppet. 
– Skulle jag toppa upp mitt ungdomslag skulle jag skämmas när jag går in på Coop hemma i Molkom, säger Jan-Erik Vaara.

Ett 70-tal personer fanns på plats för att lyssna till Jan-Erik Vaaras föreläsning. Åhörarna fick själva komma med önskemål om vad kvällen skulle handla om och bland dessa fanns: Hur motiverar man ett helt lag? Vad ska en bra ledare ha för egenskaper? Hur coachar du? Hur uppmuntrar man spelare på bästa sätt? Hur skiljer sig ledarskapet för barn- och ungdomsidrott kontra elit?

”Är opålitliga”

Allra störst tonvikt lade Jan-Erik Vaara, som har över tio år som förbundskapten för dam- och herrlandslaget i innebandy bakom sig, vid ledarskap för barn- och ungdomsidrott och talangbegreppet.

Rubriken, att Jan-Erik Vaara inte skulle gilla talanger, är möjligen väl tillspetsad, men innehåller också en viss sanning. Den rutinerade innebandyledaren har också stor vana vid att att träna ungdomslag. Under föreläsningen berättade han bland annat om en ung pojke som han ansåg vara en jättetalang, som skulle kunna bli hur bra som helst. Men helt plötsligt slutade han att dyka upp på träningarna. Han hade tröttnat och börjat med en annan sport istället.

– I grund och botten gillar jag inte talanger, de är opålitliga. De kan helt plötsligt börja med en annan sport, säger Jan-Erik Vaara med ett snett leende.

Har blivit ryggraden

Han menar att de spelare som ses som talanger i ung ålder sällan är de som lyckas.

– En del slutar på grund av att det har gått lite för enkelt för dem. Speciellt när de andra spelarna, de som har fått jobba hårdare, börjar komma ikapp. Då är det många av de så kallade talangerna som inte tar striden. När det inte går lika lätt längre kanske det inte är lika roligt för dem.

Jan-Erik Vaara drar paralleller till det ungdomslag han nu tränar.

– Den tredjedel av laget som jag dömde ut för fyra år sedan, och mellanskiktet som fanns då, är ryggraden i laget nu och klubbens hopp inför framtiden. Det var inte de spelare som jag såg som talanger från början. Med detta vill jag ha sagt att man inte ska ha för mycket fokus på talangerna, att de är gudabenådade. De kommer också att få en jättesvår period senare.

”Vem bryr sig?”

Som ungdomsledare är han därför helt emot allt vad toppning av lag heter.

– I mina lag kommer alla spelare att ha spelat lika många matcher när säsongen är slut. Om jag har tänkt att en spelare ska spela i matchen i helgen som kommer så spelar det ingen roll om den tränat två gånger, en gång eller kanske inte någon gång den veckan. I alla fall i yngre ålder, 14-15 år. Det kanske är så att den här personen har tränat något annat den veckan. Pratar man sig fram till saker blir det alltid bra.

Han är förstås väl medveten om att det finns många ungdomsledare som toppar sina lag.

– Men vem bryr sig om laget vann nio eller tio matcher om ett par år? Eller om man förlorade alla matcher? Skulle jag toppa och köra någon form av elitsatsning i mitt ungdomslag skulle jag skämmas när jag går in på Coop hemma i Molkom.

Borde inte få bidrag”

Förbundskaptenen Vaara tycker också att det i alla föreningar borde finnas en policy mot toppning i ungdomslag.

– Finns inte det borde inte föreningen få statsbidrag eller kommunala bidrag. Håller man på med toppningar jobbar man inte för ett samhälle som inkluderar alla.

Hur många spelare i det svenska herrlandslaget ser han då som rena talanger? Inte särskilt många.

– Av 20 spelare i landslaget är det max fem som lever på sin talang. Resten har tränat mycket, varit motiverade och jobbat med målbilder en lång tid. Det är intressant, tycker Jan-Erik Vaara.

Föreläsningen arrangerades av SISU och Vimmerby kommun.

Linus Johansson


Ungdomsdomarna behöver vårt stöd!

Idiot! Jag hoppas att det här var din sista match.


Hallå, såg du det där? Nu ligger väl den där spelaren på gränsen? Det är bäst att de plockar ut honom snart!”

”Äh, vad är det här? Nu visar de ut en av våra spelare istället. Det är ju flera i det andra laget som betett sig mycket värre.”

Det är söndag förmiddag och en ljuvlig vinterdag. Solen lyser, det är nästintill vindstilla och vårkänslorna börjar så smått göra sig härligt påminda. En dag då man egentligen vill stanna utomhus, men ändå lockas av passionen att kolla på sin favoritidrott. Det är match i en av länets hockeyhallar. Barnen som spelar är runt tio år. De kämpar och gör sitt bästa för att få fart på skridskorna, få med sig pucken, passa den vidare till en kompis och hinna före motståndarna. Spelet är böljande och chanserna avlöser varandra. Läktarna gapar halvtomma och ledarna i båset är lugna när de instruerar sina spelare.


Men det är ändå något som oroar. Något som stör söndagsidyllen. En förälder vid sidan av planen har redan från det att pucken släppts bestämt sig för att leta efter fel och brister. Både på spelarna och på dagens domarduo. Domarna är ett par år äldre än spelarna. De älskar hockey och spelar själva i ett av hemmaföreningens ungdomslag. Den här förmiddagen har de ingen egen match, utan ställer upp som domare. Något de, efter genomförda utbildningar, har gjort med jämna mellanrum under ett par säsonger.

Kommentarerna från föräldern på sidan är först lite trevande, men ju sämre det går för favoritlaget spelmässigt, desto högre hörs pikarna.


Samma dag läser jag om Emil. Emil som jag själv har sett döma många matcher när min egen son har spelat. Vi har pratat om honom ofta. Om vilken pondus han har på isen och hur killarna i laget tycker att han gör ett bra jobb. Jag minns hur min son kallade det ”Viljan att bli som Emil”, när han gick sin första domarkurs. Emil är en förebild. Han är 14 år och drömmer om att bli domare i högsta serien.  I tidningen Expressen berättar han om sina upplevelser på isen. Om hur han har hört allt. Och då är det inte de positiva ordalag vi använt om honom, utan ord som ”Domarjävel!”, ”Idiot!” och ”Jag hoppas att det här var din sista match!”


Jag läser om hur Stockholms Ishockeyförbund har akut domarbrist till matcher för såväl ungdomar, juniorer som seniorer. Läget var kritiskt redan inför årets säsong och har blivit värre under vintern med ännu fler avhopp. Hur allt fler hockeydomare väljer att lägga av på grund av hur ledare och föräldrar beter sig. Ett problem som är akut i Stockholm, men som även sprider sig i resten av landet.

Föräldern, som nyss stod bredvid mig, har nu klivit över till andra sidan rinken för att inte bara gnälla på avstånd utan tala om för domarna direkt, nu när det är paus, vilka han tycker att de behöver hålla ett extra öga på. Den där nummer 13 som ger efterslängar och nummer 76 som de borde ha visat ut flera gånger. Både ton och kroppsspråk visar på ett tydligt missnöje.

Varför blir det så här? Och vad gör vi år det?


Idrott engagerar och berör och därför är min och din roll som idrottsförälder så viktig. Våra beteende smittar och det är så lätt att glömma att både spelare och domare i den här matchen är barn och ungdomar. Inte vuxna. Jag tänker på vilken viktig roll vi har på SISU Idrottsutbildarna. Vilka möjligheter det finns till utveckling och stöd för föreningar och lag. Hur bra vi är på att utbilda både föräldrar, ledare och spelare. Att vi faktiskt erbjuder möjligheten att boka en föreläsning för att diskutera just domarens roll och få större förståelse för spelets regler. Chansen finns. Ta den!


För trots att 99 % av föräldrarna på matchen jag tittar på är lugna och sansade och trots att en av dem dessutom tar sig tid att komma fram och berömma domarna efter matchen, så är det så lätt att komma ihåg just den förälder som faktiskt inte skötte sig den här gången.


På vägen hem pratar jag med en av domarna. Min son. Han skrattar lite lätt åt den klagande och överengagerade föräldern. Han tyckte mest att hen var pinsam och tog inte illa vid sig. Inte den här gången. Vi kommer in på att det snart är dags att spela cup. Om hur roligt det ska bli och vilka lag de ska möta. En cup där en av domarna förmodligen heter Emil och är en av landets alla domarhjältar.

Jag är glad att de finns. Tjejerna och killarna som väljer att delta i sin idrott på mer än ett sätt. Som trots att deras dygn inte rymmer mer än skola, träning, mat och sömn, ändå väljer att kliva upp månadens enda lediga helgmorgon för att ge ditt och mitt barn möjlighet att spela. Utan domare, ingen match. Så snälla idrottsföräldrar. Stötta dem. Det är barn och ungdomar. De gör det av kärlek till sin idrott. Låt den vara och förbli deras!


Anette Fransson, kommunikatör VIF & SISU

Göte Rost om unga flickor och IB

Från 2013.


Göte Rosth som är en aktiv bloggare ger här några uppfattningar som han givit i en intervju med Gåvsta skola.

Göte är Innebandylärare på Igelstavikens Gymnasium och bl.a coachat Linköpings IBK i division 1, varit obeservatör för U19 landslaget och är numer överledare för Stockholms alla Distriktslag. Göte har också tagit SM-guld med Telge SIBKs F16 lag och i tillägg vunnit Sörmlandsseriens Div.2 på damsidan.

Stockholm har vunnit fler guld på distriktslags-SM senaste åren. Vad beror det på?

-Det är väl egentligen tre saker som man kan nämna. Ett stort distrikt gör att man har ett stort urval. Jämna och täta serier som gör att tjejerna och killarna får tuffa matcher. Bra ledare/tränare med hög kompetens.

Finns det något du tycker andra distrikt har att lära sig?

-Egentligen inte, jag tror att alla distrikt jobbar bra med de förutsättningar de har. Kanske att man inte ska ha så stor respekt för de etablerade distrikten.

Vad tycker du unga spelare ska träna på?

- Mycket teknik, att hålla två händer på klubban. Skott och passningsövningar med fart. Smålagsspel så man lär sig titta upp, läsa spelet och ta nya positioner.

Tycker du det är bra att träna fler sporter som ung?

-Nu för tiden tenderar nästan alla sporter att bli ”året runt sporter” vilket gör att det blir svårare att kombinera olika sporter. Men rent generellt så tycker jag att man ska hålla på så länge man bara kan att kombinera. Motoriken och hjärnans stimulans när det gäller olika rörelsescheman är viktig.

Hur mycket tycker du att unga spelare ska träna?

- Två till fyra pass/vecka, men kvalitet är viktigare än kvantitet. Det är alltså bättre med färre träningar med kvalitet än många utan. Samtidigt ska det vara kul att gå på träningen och att man är ”där” mentalt sett och inte redan på morgondagens historieprov. Det viktigaste är balansen i livet så man känner att man hinner med allt som man vill göra. 

Anser du att kosten är viktig i ungålder?

-Kosten är viktig att man får in som ett moment i helheten. Helheten är något som jag tycker man ska börja jobba med tidigt. Då menar jag att man ska sträva efter att få en balans i livet. Träning – Kost – Vila/Återhämtning men även den sociala biten bör vara i balans, Skola – Kompisar – Sitt idrottsutövande.

Vad tycker du det är viktigast att träna på?

- Det finns ju olika faser i träningen men man bör på ett ”innebandy år” hinna med både styrka, koordination, rörlighet och teknik. 

Det är en pågående trend med fler och fler skolor som har olika sporter på schemat, vad tycker du om det?

-Jag är ju själv innebandylärare på ett gymnasium så jag tycker det kan vara bra att få den möjligheten. Sen är det ju förstås mycket beroende av vad träningen innehåller. Träningen i skolan ska vara ett komplement till klubbträningen.

Vad tycker du om fysträning för unga spelare?

-Knäkontroll och bålstabilitet, samt viss spänstträning tycker jag man ska träna på. Det går alldeles utmärkt utan vikter. Annars tror jag att koordination och rörelseträning är viktigare än styrka.

Har du några råd till unga spelare som siktar högt?

-Se till att försöka få en balans mellan träning – vila – kost – skola- kompisar. Du mår bäst om du får med allt i din tillvaro. 

Domarens tråkiga upplevelse!

Red. kommentar:
Nedan en krönika som vår domarbas, David, skrivit efter en tråkig upplevelse under en hemmamatch. Det är lätt att fördöma men ändå viktigt att tänka efter om vi varit nära sådana situationer själva som åskådare, ledare eller spelare.  Förhoppningen är att alla som läser lär sig något. Involverade ledare/spelare har sedan länge bett om offentlig ursäkt.

 

 

Regelkrönika: Telgeledare upp på läktaren.

I helgen var det dags att döma på hemmaplan, så att säga. Tyvärr slutade det med en obekväm och jobbig känsla efter avvisning av Telgeledare och osportsligt uppträdande.

Eftersom jag tillhört föreningen i över tolv år och varit domaransvarig ungefär lika länge får jag sällan döma några Telgelag, för att jag inte anses tillräckligt neutral. Men i helgen var det dags då en kollega plötsligt blev sjuk och jag fick hoppa in som ersättare.

Tyvärr blev minnesbilderna av att döma sin egen förening långt ifrån positiva. En tråkig känsla av upprördhet och ledsamhet som kommer att sitta i.

Matchen mellan de två jämna pojklagen var schysst och under kontroll ända fram till de tre sista minuterna i tredje perioden. Då uppstod en närkamp vid sargen. Jag stod endast några meter därifrån och tyckte mig ha stenkoll på situationen, allt verkade ha gått schysst till. Men efter att bortalaget gick vinnande ur duellen uppstod ett mindre klagomål från Telge-spelaren. Först då förstod jag att en av motståndarna spelat utan klubba. Jag försökte snabbt (på någon hundradel) återskapa det hela i huvudet men kunde inte minnas att jag sett någon spelare medvetet delta utan klubba, vilket i så fall hade givit två minuters utvisning.

När jag halvminuten senare stod vid Telges byteszon kom klagomål från en av ledarna.

-Domaren såg du inte att han spelade utan klubba, det måste ju vara utvisning.

-Vi tar det efter matchen sedan...

Mer hann jag inte säga förens situationen urartade. Bortalaget gjorde nämligen mål.

Kaptenen blev förbannad. Han klagade över mitt beslut halvminuten tidigare, som enligt honom var upprinnelsen till målet.

Jag tog med kapten bort till sekretariatet för att diskutera saken där. Efter att jag förklarat läget går han gestikulerades därifrån och säger något mindre smart. Då blåser jag i pipan...

- Kapten, kapten, kom tillbaka hit...

Jag är på väg att ge honom en utvisning för protest, men innan jag hann ta beslutet gick hans tidigare nämnda ledare nån meter in på plan för att skrika över hela hallen hur pinsamma och dåliga jag och kollegan är. Då rinner min bägare över.

- Det är bara att gå ut härifrån, på en gång, gå iväg, säger jag och ger honom 2+10 minuter för osportsligt uppträdande.

Han blir ilsken men går så småningom upp på läktaren.


Detta renderar automatiskt i två minuters lagstraff vilket definitivt avgör matchen till bortalaget som passar på att stänka in några bollar till.

När lagen ska tacka kommer ledaren tillbaka in på plan, vilket han inte får. Han säger dock att han bara ska tacka mig och kollegan, det gör han, för att sedan fortsätta ungefär såhär:

-  Hur fan kunde ni missa det där, det är ju så dåligt, pinsamt, säger han högt och gestikulerar mot oss.

I det läget kunde jag välja att antingen ge honom rött kort, eller ta det lugnt, backa ett steg för att inte förvärra och skriva en rapport. Jag gjorde det sistnämnda.

En spelare följde ledarens exempel och kallade mig och kollegan för pinsamma samtidigt som han tog oss i hand för att tacka. En annan lagkamrat sa inget men skakade demonstrativt på huvudet samtidigt som han tog i hand.


Allt detta ger mig en dålig känsla som kommer sitta i ett tag. Dels för att man är självkritisk. Kunde jag gjort något annorlunda? Var jag så usel som några ville få det till...?

Sedan känner man ett obehag över att ha blivit bemött på ett vedervärdigt vis, inte minst när det handlar om något som ska vara förbrödrande och kul. Idrott, innebandy, en fritidssysselsättning!


Men framför allt känner jag mig bekymrad. Grabbarna jag dömde är i de tidiga tonåren. Det är nu de formas för framtiden, det är nu de söker en identitet. Och det är nu de behöver förebilder att se upp till.

Fotnot: Övriga ledare och de flesta spelarna i Telge uppträdde lysande. Precis som en av föräldrarna som på lagets vägnar kom och bad om ursäkt efteråt. Detsamma gjorde även en av spelarna.
Och om ni undrar varför jag inte nämnt namn på varken lag, spelare eller ledare så vore de oklokt och bara ett sätt att strö salt i såren.

 

David Nilsson Hamne

2015

Regelkrönika: Orättvis och ursinnig.

Att känna sig orättvist behandlad. Enorm frustration! Synvinkeln på situationen blir snävare för varje tanke. Till slut är ursinnigheten lös.

 

Det är så lite som behövs för att jag som domare ska få just dig som spelare eller ledare att känna sig orättvist behandlad. Många gånger händer det i samband med att jag bedömer två liknande situationer helt olika, mot din fördel. Då börjar orättvisan gnaga på din stolthet. Lägg därtill några frislag mot ditt lag och kanske en utvisning några minuter senare. Då osar det snart domare i hela hallen.

 

Ni tror kanske att domaren vänder sig mot just dig eller ditt lag, att vi ogillar er så pass mycket att vi vill utsätta oss för er högljuda klagomur frivilligt.

 

Situationen som rättskiparen bedömde orättvist, ”domaren om du inte tog utvisning för det tidigare, hur kan du ta det nu?”, kanske var det ett felaktigt domslut sett till regelboken. Kanske missade domaren den första situationen. I vilket fall som helst handlar dömandet om att bedöma det vi ser. Och jag tror väldigt få av oss domare avskyr vår egen heder så mycket att vi medvetet ger fördelar åt endast ett lag.

 

Sedan tycks det vara så att vissa spelare alltid blir ofördelaktigt behandlade. I helgen tackade samtliga spelare mig efter matchen, utom en. Precis som vanligt. Han gick förbi och pratade högt och hetsigt med sig själv.

 

Det finns även föräldrar i samma kategori. Då tänker jag framför allt på pappor som tittar på sina vuxna söner när de spelar seniorinnebandy.

 

Efter att en match var slut för ett par veckor sedan stod en pappa ilskt och väntade på mig vid sekretariatet.

Han lyckades verkligen reta gallfeber på mig med sina påhopp om att jag bedömde hans lag annorlunda. Tillslut fick jag nog och sa:

- Du kan få min autograf om du vill.

 

Jag syftade på att han kunde få min signatur på den rapport han ville skicka in. Jag kunde nämligen tänka mig att nästan göra allt för att han skulle gå därifrån.

 

Pappan gick, precis som tiden. En kvart senare fick jag dåligt samvete för min något omogna kommentar och sökte upp honom i hallen. Han började direkt att gallopera rappt med tungan. Jag hann knappt höra vad han ville. Men förstod att hans lag minsann hade blivit orättvist behandlat. Då sa jag:

- Om du lugnar ner dig, tar en sak i taget, så kan vi prata om det.

 

Som om jag sagt något magsikt blev han from som ett lamm. Pappan tog upp en situation i taget och det slutade med att vi nästan blev polare. Vi skildes åt med hans vänliga ord:

- Jaha, men vad bra. Då såg vi ungefär lika dant på matchen. Hoppas vi syns igen.

David Nilsson Hamne
Domaransvarig Telge SIBK, 2014

Sponsring - meningsfull och avdragsgill. Detta gäller vid sponsring!

Sponsring av en idrottsförening ger dig inte bara goodwill.

Det är även fullt avdragsgillt.

·        Sponsring är inte bara attraktivt för stora företagsjättar. Även mindre företag gynnas att ekonomiska bidrag till lokala föreningar.

"Med sponsring förstås i regel att ett företag (sponsorn) lämnar ekonomiskt stöd till en verksamhet av idrottslig, kulturell eller annars allmännyttig natur", står det skrivet hos Skatteverket. Med andra ord kan det gälla såväl knattelag i innebandy som en teateruppsättning.

Gloab i Enköping har länge sponsrat idrottsföreningar och välgörenhetsorganisationer. I dag sponsrar de bland annat Fanna BK Damer, Enköping IS och Bålsta Pingis. Ralph Björklund, VD, berättar att de förvisso ibland valt föreningar med supporterhjärtat. Till exempel har Gloab tidigare sponsrat Södertälje Hockey. Men det handlar också om samhällsansvar.

– Vi följer ISO 26 000 standarden för socialt ansvarstagande för företag. Alltså ger vi exakt lika mycket till herrlag, damlag och välgörenhetsorganisationer.



Fanna BK (här i match mot Rytterne IS) sponsras av Gloab i Enköping. "Jag tycker det är roligt med de lägre divisionerna, pengarna gör mer nytta där", berättar Ralph Björklund. Foto: Kent Lundqvist.


Hur väljer ni föreningar att sponsra?

– Framförallt är det lokala föreningar. Dels för att någon här kanske håller på, eller har barn i en av dem. Men det handlar om att få mycket för pengarna också. Det är mycket mer värt att få plats på matchtröjan på ett lag i de lägre divisionerna än en liten skylt i de större ligorna. Sen tycker jag det är roligare och gör mer nytta. Tiotusen kronor för Fanna BK gör ju jättemycket. Men för Södertälje Hockey är det inte så mycket pengar.

Hur har sponsringen påverkat er, har ni fått någon direkt avkastningen?

– Nej, inte direkt. Det är ju ganska svårt att mäta. Det är likadant som när vi annonserar i facktidningar. Visst har det hänt att vi fått nya kunder på grund av det. Men som sagt, det är svårt att mäta. Framförallt handlar det om att vi får bra rykte. Vi uppfattas som ett bra och schysst företag som ställer upp.

Sponsring är en avdragsgill utgift. Men för att du ska få göra avdrag finns det ett par regler att förhålla sig till.

 

Först och främst krävs en motprestation av den sponsrade. Att "företaget får bättre rykte", är alltså inte skäl nog. Enligt myndighetssvenska är "sponsringsutgiften avsedd att öka eller bibehålla företagets inkomster". Om företaget endast vill få goodwill är det fråga om en gåva istället. Exempel på motprestationer kan vara reklamskyltar, fribiljetter, tillgång/lån av lokaler, företagslogotyp på matchställ.

 

På tal om motprestationer finns det vissa undantag, till exempel forskning. I detta fall måste du som sponsor inte erhålla specifika motprestationer. Din utgift måste heller inte avsättas till ett särskilt projekt. Men du ska ha "ett rimligt intresse av forskningen" och den kan "antas få en betydelse för den skattskyldiges näringsverksamhet". Tillverkar du skönhetsprodukter är det alltså rimligt att du är intresserad av miljöpåverkan av vissa preparat och ämnen. Tillverkar du läkemedel är du givetvis berörd av landvinningar inom medicinsk forskning.

 

Motprestationen måste ha ett marknadsvärde som motsvarar sponsringsutgiften. För att se om utgiften är avdragsgill värderas den alltså mot kostnaden/marknadsvärdet av liknande tjänster. Om du enligt avtalet till exempel syns på en arenas reklamskyltar ställs detta mot hur mycket liknande marknadsföring skulle kosta.

 

Sponsringen behöver inte vara av direkt ekonomisk sort. En klädfirma kan bidra med kläder, ett bussbolag kan stå för resor och så vidare. Du kan dock inte sponsra med något som ligger utanför ditt verksamhetsområde. Till exempel nekades Bahco AB avdrag när de sponsrade den polska sjukvårdsförvaltningen med en ambulans. Bahco tillverkade luftvärmeaggregat och installerade ventilationsanläggningar. En ambulans ansågs alltså inte ha omedelbart samband med verksamheten.

 

Sponsringsavtal kan vara muntliga. Men för enkelhetens skull gör du bäst i att ha ett skriftligt avtal, eftersom du ska kunna redovisa allt. I avtalet ska det framgå vilka motprestationer du får. Får du fler, genom exempelvis ett sponsringspaket, ska alla delar redovisas.

 

Avdrag medges inte bara för rätt att använda en motprestation utan du måste faktiskt utnyttjar den. Har du blivit lovad tillgång till en simhall – se till att använda dem.

 

Företaget som sponsrar kan inte vara hur litet som helst. Skatteverket kan då bedöma sponsringen, oavsett storlek, vara inom ramen av levnadskostnader för företagsledaren. Då blir den inte avdragsgill som sponsring, men som lönekostnad.

 

Källa: Skatteverket

·     Kasper Nowakowski


Startsidan / Mitt företag 2013-08-29





Regelkrönika: Skyll på domaren med gott samvete!

Vissa kan allt, även innebandyregler, trots att de aldrig öppnat regelboken.


-Domarn är du helt dum eller? Du stod en meter ifrån och ser ingenting, sa en spelare till mig förra helgen.

Därför tänkte jag nu slå hål på några vanliga missuppfattningar kring innebandyregler.

 

Jag har dömt innebandy sen jag var 15 år. En del tycker att jag aldrig varit bra, vissa kanske anser att jag gör någon bra match ibland. Har jag tur så finns det någon som oftast gillar mitt dömande.

Under de 11 åren jag dömt har jag blivit kritiserad nästan varje match, inget konstigt med det. Men frågan är hur många av kritikerna som egentligen vet vad de pratar om. Självklart har jag fel i bland. Men nu tänkte jag berätta om några saker som jag vet stämmer:

 

En vanlig uppfattning är att axel mot axel är tillåtet. Den regeltolkningen är totalt felaktig. Faktum är att det inte finns någon regel heter ”axel mot axel”. Däremot tar regelboken upp ”kamp om boll”. Det är med andra ord tillåtet att använda kroppen i närkamper för att vinna boll. Men då måste bollen vara inom räckhåll. Att använda klubban i sin fysiska kamp är inte tillåtet, inte heller att trängas med hjälp av armar, armbågar eller på annat sätt hårt vis. Det ska alltså vara schysst. Med andra ord kan man bli avblåst även fast man ”bara” använder sin axel mot någon annans.

 

Sen vare det här med att tacklas. Självklart är det inte tillåtet, det vet nog alla. Sker det vid sarg ska det bli minst 5 minuters utvisning. Då kanske ni undrar vad som är en tvåminutare? Jo, en trängning. Alltså det som ger ett frislag ute på plan ska enligt regelboken ge 2 minuters utvisning vid sargen om det handlar om en otillåten trängning. Regelboken säger också att spelarna måste ta extra hänsyn mot varandra vid sargen.

De flesta vet att bortalagets spelare väljer vilken sida om bollen de vill sätta ner bladet vid en tekning. Men kom i håg, det här gäller bara vid tre tekningspunkter. Vid varje match uppstår det frågetecken kring det här. ”Domaren, det är ju jag som är bortalag för fasiken!” Det spelarna ofta missat är att när en tekning sker nere i zon gäller en annan regel. Alltså, vid tekning i sarghörnen sätter det försvarande laget ner sin klubba först för att välja sida. Inte bortalaget.

 

Kanske visste ni allt, eller inget alls. I vilket fall som helst, har ni regelfrågor så hör av er. Med fakta på fötterna kan ni till och med kritisera oss domare med gott samvete. Vore inte det härligt!?

 

Skicka ett mail och fråga om regler. Vill ni så kan jag ska ordna en regelkväll för erat lag då vi träffas och diskuterar olika regelfrågor.

 

David Nilsson Hamne, domaransvarig Telge SIBK.

Från 2013

Lagkassan så funkar det

Artikeln nedan är kopierat från tidningen "Svensk Idrotts" hemsida och är mycket tänkvärd och aktuell! 

Tidningen Svensk Idrott / föreningskunskap / lagkassan - så funkar det

Hur mycket pengar ni än jobbar in till lagkassan bör ni tänka på att det rent juridiskt är föreningens pengar. Och rent formellt är det alltså styrelsen som ska godkänna exempelvis inköp av nya träningsställ.

Lagkassan - så funkar det

2011-05-31

Ordet ”lagkassa” används ofta i föreningssammanhang. Det är lätt att tro att laget som städat eller sålt salami själv förfogar över pengarna som lagmedlemmarna jobbat ihop. Så är det inte.

Vare sig pengarna i en lagkassa förvaras i en kakburk på kansliet eller finns insatta på ett konto på bank i någon förälders namn, så tillhör pengarna i lagkassan föreningen – inte det enskilda laget. 

Om lag pojkar f-95 har varit jätteduktigt på att sälja salamikorvar och tulpanlökar för att laget ska kunna köpa nya matchställ, så är det inte det enskilda laget som har rätt att bestämma över pengarna. Det är föreningens styrelse som beslutar över föreningens pengar och därmed också lagkassor, inte till exempel lagets lagledare.

Förhoppningsvis låter styrelsen laget köpa sina matchställ, men det är föreningen som betalar. Inte laget som betalar till sig själv.
1. Principen är att alla pengar som kommer in i föreningens namn också ska tillhöra föreningen. Det är styrelsen som har beslutanderätten över vad föreningens pengar ska användas till. Annars uppstår redovisningsproblem för föreningen.

2. Systemet med lagkassor, där lagets spelare tjänar in pengar åt föreningen och sedan på egen hand använder ett lagkonto för att betala träningsläger eller material går stick i stäv med föreningstanken, där ”alla jobbar för alla”. Lösningar som gagnar det enskilda laget i föreningen, innebär ett steg i fel riktning från föreningstanken och den klassiska ”vi-känslan” inom föreningen. Inom idrottsföreningen ska alla få chansen att vara med på lika villkor.

3. När lagkasse-modellen används på individnivå, tar systemet ännu ett steg bort från ”vi-känslan” i klubben. Säg att varje lagmedlems individuella insatser och bidrag till lagkassan bokförs, spelare för spelare. Nisse drar in 500 kronor till lagkassan på sin salamiförsäljning och Anders lyckas få in tusen kronor. När laget sedan köper klubbjackor till spelarna kan Nisse avräkna 500 kronor, medan Anders kan avräkna tusen kronor på den totala kostnaden.

4. ”Kreativa” lösningar, där varje spelare kan göra avräkningar i förhållande till utförda insatser åt laget, skapar problem. Vad händer om en spelare flyttar och har pengarna bokförda som ”sina”? Är laget, det vill säga föreningen, då skyldig att utbetala innestående pengar till spelaren? Svaret är nej. En spelare som av någon anledning slutar kan inte kräva att få ut sin del av lagkassan. Men har lagkassor tillämpats enligt exemplet ovan, uppstår lätt bråk och slitningar om spelaren kräver ”sina” pengar.

5. Ett sådant system, med en avräkningsmodell på individnivå, ger dessutom med största sannolikhet skatterättsliga konsekvenser. Om pengarna så tydligt och direkt används för att betala någonting som direkt tillfaller en person, det vill säga för att betala spelarens kostnader för sin fritidsverksamhet utifrån de arbetsinsatser denne utfört, så kommer saken i helt annat läget, än om gällande praxis för föreningar används. När föreningen står för motsvarande kostnader för alla spelare i laget, uppkommer inte någon skattepliktig förmån.

6. Bruket av lagkassor ökar sannolikheten att föreningens ekonomi ges en felaktig redovisning, och därmed brister redovisningen till såväl medlemmar som andra. Allvarliga problem kan uppstå om ett lag plötsligt väljer att byta förening och tar med sig sin lagkassa, med pengar som laget tjänat ihop och ser som sina. 

7. Ett lag som väljer att lägga ner sin verksamhet eller flytta till en annan förening kan inte kräva att få behålla sin lagkassa, om det inte särskilt finns angivet i föreningens stadgar att så är möjligt. En majoritet av alla idrottsföreningar har inte sådana klausuler inskrivna i stadgarna.

8. Om föreningens stadgar skulle tillåta att pengar flyttas med ett lag, uppstår skattetekniska frågor. Då måste de inblandade kolla upp vilka skatteregler som gäller.

9. Så här bör det gå till i en förening: Säg att ett fotbollslag jobbar hårt för att kunna ställa upp i turneringen Gothia Cup. Laget pantar flaskor, säljer tulpanlökar, städar källarkontor med mera. Intäkterna som kommer in redovisas till föreningen kanske inte räcker helt för att täcka ett deltagande i Gothia Cup, men styrelsen ser positivt på lagets gemensamma ansträngning och satsning.

10. Styrelsen ger lagledaren mandat att för föreningens räkning skapa vissa kostnader, såsom boende, resor, mat och deltagaravgifter under Gothia Cup till en viss totalsumma. En mindre summa kanske varje spelare får skjuta till ur egen ficka, men den summan är inte avhängig vad var och en tjänat ihop. Precis som allt lagsammanhang är det ”en för alla, alla för en som gäller”.


Sten Feldreich

”Barn tappar sugen av toppning”
Publicerad 2009-12-18 04:00 i DN 

Det är synd att de vuxna så lätt glömmer bort hur det är att vara barn, tycker landslagstränaren Tommy Söderberg. ”Idrotten i unga år måste bygga på lek, spontanitet och gemenskap”, säger fotbollsstjärnan Tina Nordlund.

Det är synd att de vuxna så lätt glömmer bort hur det är att vara barn, tycker landslagstränaren Tommy Söderberg. ”Idrotten i unga år måste bygga på lek, spontanitet och gemenskap”, säger fotbollsstjärnan Tina Nordlund.


Barn vill leka och ha roligt tillsammans, påminner Tommy Söderberg, en av den svenska fotbollens största tränarprofiler.

– De behöver omväxling och rörelseglädje, de vill skoja och tar inte idrottandet så allvarligt.
Detta är i grunden en mycket seriös attityd, anser han; barnen utvecklar sin personlighet och skaffar sig erfarenheter genom att leka. Och de som får chansen att idrotta utan att tidigt utsättas för prestationskrav och tävlingshets – de blir mer kreativa än andra, hävdar han.

– Genom leken får fantasin fritt spelrum, och det är ju den som till exempel gör Zlatan så stor. Han hittar de mest omöjliga lösningar som ingen tränare har lärt honom.

Tommy Söderberg har varit fotbollstränare sedan 1972. Han fick en egen plats i svenskarnas idrottshjärta genom sin folkligt positivistiska stil som förbundskapten för herrlandslaget i fotboll under åren 1998–2004. Numera är han tillsammans med Jörgen Lennartsson ansvarig för U21-landslaget.

Det var fri lek som gällde när han och hans kompisar i slutet av 1950-talet spelade fotboll på gräsmattorna i Södra Ängby i Stockholm.

– Om det ena laget ledde med många mål – då delade vi om. Vi gillade själva spelet och varandra, resultat brydde sig ingen om.

Och det var ingen toppning att tala om när han spelade pojk- och juniorfotboll i Ängby IF.

– Vi var kompisar som bodde nära varandra, och alla fick spela. Jag fortsatte med fotbollen ända upp i vuxen ålder, trots att jag inte var så bra. Och det var mycket för gemenskapens skull.

Han tycker att många av de goda värdena i idrotten alldeles för ofta glöms bort.

– Jag upplevde själv så oerhört mycket positivt. Jag fick känna kamratskap och tillhörighet, jag fick nya vänner och goda förebilder, jag blev stark i kroppen samtidigt som jag fick leka och skratta … Numera blir det allvar alldeles för tidigt. Prestationskraven dränker barnens glädje och fantasi.


Som elittränare ogillar Tommy Söderberg den sortering av barn som pågår i vissa av landets idrottsklubbar. Pojkar och flickor som har flera år kvar till tonåren blir plötsligt upphöjda eller bortvalda. De som för tillfället anses mest lovande får vara med i särskilda utvecklingslag, öva upp sin teknik vid speciella träningsläger och spela matcher mot andra utvalda barn i elitserier. Medan de som är sent utvecklade eller av andra skäl inte hör till de bästa blir kvar i en grusgrå vardag där risken är stor att många tappar sugen.

– Hur mår flickan och pojken som inte får vara med? undrar Tommy Söderberg. Hur påverkas deras självkänsla i längden? Det finns så många idrottsledare som gör en fantastisk insats på sin fritid, och det är viktigt att både de och föräldrarna får information och utbildning så att de förstår att barn som tidigt utsätts för höga prestationskrav inte mår bra.

Han tvivlar också på att den tidiga selekteringen fungerar om man vill vaska fram merparten av de riktigt stora talangerna.

– Klubbarna missar många begåvningar som är sent utvecklade, säger han. Både i landslaget som tog brons i VM 1994 och i EM-laget i Portugal 2004 hade nästan hälften av spelarna kämpat sig fram trots klubbarnas tidiga elitsatsning – de hade till exempel aldrig varit med i något ungdomslandslag.


Barn borde så länge som möjligt få syssla med olika sporter, anser Tommy Söderberg – gymnastik till exempel, en basidrott som ger styrka, balans och koordination.

– Barn som redan i låg ålder specialiserar sig på en enda idrott lever alldeles för tidigt i de vuxnas kravfyllda värld. Talangfulla ungdomar kanske kan satsa på en särskild sport vid femton, sexton års ålder, och ungefär då kan klubbarna börja med toppning och selektering – inte tidigare än så, säger Tommy Söderberg.

Han får medhåll av Tina Nordlund, en av landets främsta fotbollsspelare, vinnare av den prestigefyllda utmärkelsen Diamantbollen.

– Toppning, utsortering och specilisering borde inte förekommma förrän i de tidiga gymnasieåren, tycker jag. Att bli bortvald eller utvald kan skapa mönster av rädslor upp i vuxenlivet.

Tina Nordlund menar att idrotten i unga år måstes bygga på lek, spontanitet och gemenskap. Själv började hon spela fotboll i sexårs­åldern hemma i Stöde utanför Sundsvall.

– Jag var ihärdig redan från början och hade talang. Jag kämpade som en tok och fick därför spela mycket. Några av mina lagkompisar fick mest sitta på bänken, tröttnade och slutade med fotbollen.

Barn och ungdomar behöver få möjlighet att pröva på flera olika idrotter, anser Tina Nordlund. Om det tidigt blir för mycket allvar med toppning och elitsatsning riskerar klubbarna att missa talanger som hade blivit stjärnor om de hade fått chansen, tror hon.

– Men risken är stor att de som inte platsar och känner sig petade helt tappar lusten till idrotten. Några av dem kanske hade kunnat bli kompetenta tränare eller ledare.

Tina Nordlund påpekar att även den som blir utvald kan fara illa när klubben elitsatsar.

– De egna kraven och pressen från tränaren och föräldrarna kan bli en övermäktig börda. Jag drabbades själv av något som liknar prestationsångest.

Efter sin aktiva karriär har Tina Nordlund – hon slutade spela 2002 – utbildat sig till yogainstruktör. Bland annat tar hon emot unga fotbollsspelare, simmare och tennisspelare som redan i de tidiga tonåren tävlar på elitnivå.

– Det är svårt för dem att hitta en balans mellan vad de förväntas åstadkomma och vad de orkar med, vad de innerst inne vill och vad de tycker är kul. Yogan hjälper dem att varva ner så att de kan hantera pressen.


 
Tack till våra huvudsponsorer:
Vi stödjer Telge SIBK!
 
Svenska Spel, anslut dig och hjälp oss!
 
telge.sibk på Instagram